Jag.

jag kan faktiskt inte riktigt förstå hur allt hänger ihop, jag ältar och ältar och ältar men tillslut så går det över.. man kan helt enkelt inte göra något åt att någon gått bort hur tragiskt det än är. men just den här gången känns det som att jag ältar lite väl mycket av någon anledning, han var ju bara 24.. och visst min syster var bara 21 när hon gick bort men då var jag bara 11, jag tror det blir värre med åren. jag säger inte att jag aldrig saknat min syster men mitt synsätt på en tragedi idag är annorlunda, man märker vad som händer med omvärlden vilket jag tycker är läskigt på något vänster.

och det värsta är.. att om någon månad så trippar dom allra flesta på som om han aldrig funnits, bara vips sådär är man borta och ingen tänker på det längre (iaf inte dagligen). allt går tillbaks till det normala tills en tragedi händer igen, då slits alla känslor upp på nytt för dom "halvt berörda" (ungefär såna som jag) och ältandet börjar igen.

men nu måste jag göra nåt annat.. kör försiktigt där ute!